Kontenta
Det finns i allt jag upplever.
Innehållet.
Innehållet finns i allt jag upplever.
Där har du svaret.
Där har du svaret på meningen med livet.
Tack så jävla mycket.
-
"Du är väldigt drabbad",
skrockade den ömma modern ironiskt.
En till man!
En till man med yttranden av ångest känslor suckade socialpolitiken.
Det är ingen rättfärdigande för att skriva meningslöst skit men det måste ut.
Det var i en mellanperiod. Den perioden då han precis låtsas försöka prata göteborgska och köpa bananer till lunch istället för att tacklas med besväret att göra matlådor. En tid då en plötsligt förstår. Kärlek är ett måste men det blir en ond cirkel. Jag vill att du springer ovanpå ekorrhjulet.
"Man ska tänka med kuken" försvarade sig den åtalade.
Jag passar in i
själva normen - jag är en kvark,
ett kugghjul.
I gränslandet mellan det man kan och panik.
Ångesten jagas omkring i kroppen med ett påhejande hjärta som fungerar som motor.
Hjärtat skriker bara: "jag vill leva!" men förstår inte den onda cirkel den själv satt sig i.
För det kanske är där det händer.
I gränslandet mellan det man kan och panik
som livets blir ställt på sin spets.
Är jag mentalt oförberedd och kommer att kapitulera
eller får jag en andra chans.
chans nummer två.
Det blir ingen chans nummer två.
När jag går hem
jag går hem som en
matyr.
jag föddes som en
matyr.
okynnesälska
Jag kissar ut mitt dåliga samvete.
för jag tänker inte på dig lika ofta, om än fortfarande tankar som piskar mitt inre
till känslor jag lovade mig själv att inte längre förtära.
äta av.
men jag svullar i mig de rum som supposed to be preskriberade what all it fucking means.
okynnesäter kallas det tydligen.
när en fått nog men äter av det som finns kvar
okynnesälska.
älska fast man är mätt. älska så jävla hårt och med all kraft man har inom sig.
men det är bara en strävan.
en likt förbannad dum idioti om att försöka uppfylla det omöjliga löftet: villkorslös kärlek.
jag vill att du ska vara lycklig.
men inte utan att du slutar vilja ha mig.
i ditt liv.
vad fan har jag hållt på med?
Det är så här världen blev mig,
Vi räknade alla stjärnor på himlen
25
sen tog fyllan över
men konstaterade tyst
jag skiter i vilket
jag vill ha dig istället
Brukbar för de brukbara
som en kartongförpackning där plast delen förpassas till just plaståtervinningen
Vi blir hela när vi tänker det.
"sen" sa jag
"senare"
och så kom det en tid då jag började ha kavajer istället för hoodies
förstör mig långsamt
viska till mig
tala till mig
jag kräver att leva. och då: fullt ut
fullt fucking ut.
men vi fastnar i bilder av heteronormativ kärlek
och jag förblindas
Jag äter upp mina spyor. En i taget.
jag förstår om du blir avis
dansent
I rulltrappan står folk.
Ingen går.
För ingen vill till jobbet
och ingen vill minnas igår.
Det svider, men jag dansar ändå.
Jag dansar bort det förflutna.
Ajkukfittahelvete vad ont det gör.
Vänligen plocka upp pennan igen.
Du måste.
Min syster berättade för mig om att välja sig själv.
Välj dig själv.
Jag spottar ut snuset och försöker dansa vidare.
Notera: försöker.
Ingen går.
För ingen vill till jobbet
och ingen vill minnas igår.
Det svider, men jag dansar ändå.
Jag dansar bort det förflutna.
Ajkukfittahelvete vad ont det gör.
Vänligen plocka upp pennan igen.
Du måste.
Min syster berättade för mig om att välja sig själv.
Välj dig själv.
Jag spottar ut snuset och försöker dansa vidare.
Notera: försöker.
NU SÅ.
Jag vill gå rakryggad ur det här livet.
Fanbärare.
För fanan ska bäras till trots.
Jag mår inte så värst dåligt.
"Allt det här är bara en kastad skugga över en fejkad verklighet."
Vi spelar alldeles för mycket teater.
Jag har märkt att det fungerar.
Det är hållbart.
Raserar argument och kontrar med nya teser.
Ända tills man går själv.
Utan interaktion är man lika ensam som en överfull tunnelbanevagn.
Som tur är har jag huvudet på skaft och kan resonera med mig själv.
Och det är väl där inne som
den mest kritikerrosade, hyllade föreställningen spelas.
Föreställning
efter
föreställning.
Allt går på repeat.
Allt är i fas.
Sufflören
sitter sysslolös för jag vet att det alltid är
samma repliker som aldrig glöms bort.
Det är vackert.
Mestadels förjävligt.
Golva mig.
Fanbärare.
För fanan ska bäras till trots.
Jag mår inte så värst dåligt.
"Allt det här är bara en kastad skugga över en fejkad verklighet."
Vi spelar alldeles för mycket teater.
Jag har märkt att det fungerar.
Det är hållbart.
Raserar argument och kontrar med nya teser.
Ända tills man går själv.
Utan interaktion är man lika ensam som en överfull tunnelbanevagn.
Som tur är har jag huvudet på skaft och kan resonera med mig själv.
Och det är väl där inne som
den mest kritikerrosade, hyllade föreställningen spelas.
Föreställning
efter
föreställning.
Allt går på repeat.
Allt är i fas.
Sufflören
sitter sysslolös för jag vet att det alltid är
samma repliker som aldrig glöms bort.
Det är vackert.
Mestadels förjävligt.
Golva mig.
TH
Tankar går, kommer och består.
Kan jag snälla få min tanke att sättas i perspektiv med något annat? Vad som helst. Det är så lätt för mig. Alla mina tankar och känslor kan klassificeras som I-lands-icke-bekvämligheter.
Jag andas.
Och ibland önskar jag att knarket tog över hela mig. Så man inte behöver ha en enda liten känsla kvar i kroppen. Bara ett tomrum som inte ens fylls med ångest.
Tacksam.
Tacksam för att jag känner.
Men jag tänker att mitt känsloregister är en cirkel. Och det stunderna då cirkeln är övervägande svart - vill jag inte mer.
Jag blir hjärntvättad av min egen hjärna.
Det skapas två listor. En för och en emot.
En lista som jag fyller, självmant som en robot, med egenskaper som jag besitter. Saker jag kan göra.
Problemet är bara att man, nej jag, aldrig kommer tycka att det är tillräckligt i förhållande till någon annan.
Allt jag äger kommer så småningom bli bortrövat av den där hel täckta cirkeln.
och då,
vid tankens och kantens ände,
när droppen skall falla
gungar jag bort den själv
och så ger jag mig hän
för vad som komma skall
Kan jag snälla få min tanke att sättas i perspektiv med något annat? Vad som helst. Det är så lätt för mig. Alla mina tankar och känslor kan klassificeras som I-lands-icke-bekvämligheter.
Jag andas.
Och ibland önskar jag att knarket tog över hela mig. Så man inte behöver ha en enda liten känsla kvar i kroppen. Bara ett tomrum som inte ens fylls med ångest.
Tacksam.
Tacksam för att jag känner.
Men jag tänker att mitt känsloregister är en cirkel. Och det stunderna då cirkeln är övervägande svart - vill jag inte mer.
Jag blir hjärntvättad av min egen hjärna.
Det skapas två listor. En för och en emot.
En lista som jag fyller, självmant som en robot, med egenskaper som jag besitter. Saker jag kan göra.
Problemet är bara att man, nej jag, aldrig kommer tycka att det är tillräckligt i förhållande till någon annan.
Allt jag äger kommer så småningom bli bortrövat av den där hel täckta cirkeln.
och då,
vid tankens och kantens ände,
när droppen skall falla
gungar jag bort den själv
och så ger jag mig hän
för vad som komma skall
De
Jag har några ord som jag vill säga till dig.
De ligger på min tungspets.
Jag slickar på dem, men jag får tunghäft,
för jag vet inte om de slickar på mig.
Utlopp, upplopp, non-stop
Förankra varje känsla till ett minne. För det är minnena som kommer ta dig igenom den hårda tiden.
Du lever varje sekund samtidigt som du dör varje minut.
I begynnelsen - eller i alla fall vad som kändes som en början av allt, vaknade Du upp ur ditt liv av tidigare livslång koma och för första gången såg dig själv som en hoppfull människa.
Det var märkligt. Allt var märkligt. Luften var renare här och du gick med lätta steg trots låga Converse skor som fick ryggen på långsikt att fallera. Buren av avslagen skuld, ångestutlopp i ensamheten på toaletten och en önskan om en vilja som aldrig tidigare infallit.
Du var inte helt säker ännu, och det kanske du aldrig skulle bli, men du hade i alla fall blivit kvitt en stor bit av dig själv som du föraktade. Du kunde. Du bevisade det. Och gång på gång skulle du bevisa det för alla.
Slag i ansiktet skulle de få
hur ska man möjlighetsvis kunna bli lycklig om fantasin inte kan få vara på riktigt.
För jag placerar mina små lyckoägg i olika korgar.
Lägger sakligt ut dom i olika alternativ.
Bara för att om, såklart - mot all förmodan, båten skulle kapsejsa,
vet jag att alla ägg inte är förvanskade.
Och de flesta har slutat med burägg för
situationen i kundvagnarna är utom all kritik.
Ett ägg räddar ett annat som gått förlorat
och det blir fan pannkakssmet ändå.
Även om impulsen är att rusa ner på Ica och köpa nya.
När Gud är kåt
vrider sig också änglarna i
euforiska plågor.
Och när Gud kommer så bär hen
hela världens
synder i sin
orgasm.
Lycka är det välbetalda ordet.
Lycka är det välbetalda ordet.
Går att köpa i de flesta butiker längs Drottninggatan, och konsumtionslycka är sann lycka särskilt när nyligen publicerad forskning bekräftar det.
Jag äger hela världen efter två öl och upptempo i lurarna.
Jag äger hela världen efter två öl och upptempo i lurarna.
Färsk bekräftelse i tankarna och en attityd som
signalerar självförtroende - eller kanske inte ens det
utan bara att jag inte har någon ingång i mitt eget beteende för stunden.
Jag accelererar min lyckostund så mycket att jag vet att den
snart kommer få alldeles för höga varvtal per minut.
När klimax nås står jag bara tyst och svajar fram och tillbaka.
I det här läget vill jag inte tänka på någonting.
Inte någonting.
Inte ens någonting som gör mig
lycklig.
För Lycka och Misslycka är syskon
och har växt upp bredvid varandra: jämfört sig, uttryckt sig och också retat sig på varandras fel och brister. Mitt emellan dom står jag och alla andra människor
medan båda sliter allt hårdare i mina lemmar.
Det är alltid svart Eller vitt.
Ärligt talat så tycker jag ingen av deras partipolitiska program är speciellt lockande.
"Vad fan har ni att erbjuda egentligen?"
"Galet mycket endorfiner!!!"
"Förbättring och vidareutveckling!!!" Skriker den andre.
Jag suckar och tar emot två flygblad från respektive och sätter på mig lurarna igen.
"Dadadadabapapapababdadooo"
"Vad fan har ni att erbjuda egentligen?"
"Galet mycket endorfiner!!!"
"Förbättring och vidareutveckling!!!" Skriker den andre.
Jag suckar och tar emot två flygblad från respektive och sätter på mig lurarna igen.
"Dadadadabapapapababdadooo"
Spegeln
När jag kommer hem efter krogen går jag direkt in i badrummet.
I spegeln ser jag någon stirra tillbaka på mig.
Jag antar och utgår från att det är Jag - men för att vara riktigt säker
böjer jag mig fram. Med händerna hårt knutna kring handfatets porslinskanter
viskar jag
"Vem är du?"
Jag böjer mig sakta tillbaka men med blicken fast stirrandes rakt in i pojkens ögon som reflekteras i spegelbilden.
Jag ler åt klyschan och undrar om jag någonsin kommer ett få ett svar.
Proceduren upprepar sig en handfull gånger och jag inser att det är ett svar på Frågan jag förväntar mig, inte ett svar.
Så en kväll - viskar någon tillbaka.
"Det är fortfarande vatten under broarna.."
Hemsläp-p mig inte.
Hemsläp.
Dagen efter vaknar vi upp med
rosiga kinder och svettiga frisyrer
och känner solen tvinga sig in i
rummet bakom rullgardinen.
"Jag är lycklig nu".
Tänker jag och hoppas att lyckan
ska bestå.
Håret har fettat till sig rejält och
ligger utspretat över kudden.
Jag stirrar upp i taket.
Drar på munnen.
Ler.
Jag vet att någon fantastisk ligger bredvid mig.
Någon som jag saknat. Någon som jag känner.
Någon som jag känner att jag känner ännu bättre
än jag känner min egen självkännedom ....Jag vill bara inte vrida huvudet ännu.
Inte riktigt än.
Med blicken riktat mot taket börjar jag fantisera.
Hur någon, där bredvid, ser ut.
(Jag vill betona för medpassagerarna att någon är verkligen inte bara "någon".)
Någon som jag får nya inputs av. Nya tankar. Idéer.
Någon jag kan romantiserar en eskapistisk verklighet med.
"Jag var kär i dig igår kväll"
Säger hon plötsligt.
Och Jag ler.
"Jag tycker hemskt mycket om dig"
Svarar jag.
Hon lägger sig på mig. Sängen knakar till.
Jag blir först lite chockad
men när hennes huvud långsamt närmar sig mitt - pirrar det i hela kroppen.
Kyssen är läppar.
Kyssen är två sunkiga morgonandedräkter som möts, men i stunden
har jag inte en enda tanke på det.
"Jag ska jobba idag"
Ljuger jag. Och hon fattar vinkeln.
Förklaringen består i att jag endast kan ta
in en liten del av emotionell närhet i taget.
Vid ett tillfälle blir det överbelastning i systemet.
Liksom.
Jag berättade för min kompis att jag tycker det är så
sorgligt att man har gjort slut med någon för man har
älskat en person så mycket och det känns otänkbart att man skulle sluta göra det.
Min vän svarar med att han tror att man ger en liten del av sitt hjärta i varje person man träffar.
Så allt har inte varit förgäves. Man håller av varandra. En kärlek finns kvar in någonting som inte är.
På klubben en vecka senare upptäcker jag det:
När tjejen, jag vaknade upp med svettig med, står med en annan kille.
Jag känner att den där delen i hjärtat bränner till som handen på en kokhet spisplatta.
Hjärtat skickar i sin tur signaler till magen
som berättar att det är dags att det ska vrida sig där inne.
Och vrida sig - det gör det. Med all sannolikhet.
Precis så känns det och kommer kanske att kännas -
varje gång.
Så.
Jag går hem
och lägger ut min dåliga självkänsla på Blocket:
"Dålig självkänsla bytes mot
livsglädje och självdistans - skam bud undanbedjes".
Jag får två svar inom loppet av en vecka.
Ett från Ingela i Åkerstorp:
"Självkänsla vet jag inte vad det är
men barnasinnet har jag minsann kvar."
Och från David i Göteborg:
"Vi kan väl mötas och tala vid?
Icke könsbaserat och oavsett åldersskillnaden".
Jag tackar, men svarar båda
att jag redan hittat en psykolog.
-
Kaffebryggaren hörs på avstånd.
Kokandes. Franskrostat kanske?
Eller nånting helt annant.
Jag försöker luta mig tillbaka och
gnotta in ryggen i ryggstöden men fåtöljen, jag nu sitter i, erbjuder inte riktigt den möjligheten.
Ryggstödet är alldeles för högt för att kunna lägga nacken över
så jag blir sittandes i en mycket oergonomisk ställning istället.
"Manssvin" - kanske någon skulle kommenterat förstrött om nån såg mig.
In i rummet kommer en kvinna "som är trygg i sig själv".
Hon hälsar. Therese. Och sätter sig vid ett skrivbord vid fönstert.
"Hej"
Säger jag bara.
Jag ser mig omkring i rummet och
tänker att det är så här det måste vara att leva in
en värld där allting känns lobotimerat.
Utan intag av några som helst känslor eller utagerande av känslor heller.
Jag prövar att skratta när jag sitter i fåtöljen.
Bara för att testa.
Bara för att det är den enda ingången jag har i att uttrycka någon slags känsla.
"Ha ha ha."
Försöker jag
men det låter mer som att jag säger det, fast jag försöker verkligen skratta ut det.
Therese tittar upp undrande på mig från papperna på skrivbordet.
Jag tänker att hon tycker nog redan nu att jag är lite märklig.
Samtidigt känner jag mig trygg i att hon slipper ställa den
obligatoriska ingångsfrågan som psykologer alltid gör:
"Varför har du kommit hit idag"?
Varför? För att jag är galen.
Hon vet nu redan att jag är dumihuvudet men jag tillägger i tanken att det är nog en överdrift. Hon träffar väl värre människor, som säger värre saker än jag säger.
Samtidigt som det inte är långt ifrån.
Therese börjar helt oväntat prata om vädret.
Jag trodde nog mer om psykologsamtal men dock så blir det aldrig, för mig ointressant att prata om vädret.
Kylan plågar mig till den bittra grad och på det mest jävligast sätt att det påverkar hela mitt inre.
Hela mitt känsloregister
(om jag nu hade något sådant - fast å andra sidan - det har väl alla kanske)
brinner i flammor när jag går ut i vinters äckliga köld.
-
Jag inser mer och mer svaret på alla mina problem och varför jag sitter där jag sitter idag.
Jag måste lämna Sverige.
Jag blir lite orolig för hur det ska mottas av publiken.
För allting har en publik.
Allting har en motreaktion i någon form. Även en icke-reaktion.
Det är det som gör livet - överhuvudtaget - innehållsfyllt.
Det skapar berg-och-dalbanorna, de känslomässiga klyftorna
- själva gapet mellan svart och vitt.
Men just nu
vill jag inte ha några alls.
Jag försöker spy upp tillvaron men det resulterar i några trött hostningar med tillkommande kräkljud.
Jag försöker skriva av mig men fingrarna sätter inga ord på min melodi.
Jag sparar utkastet på "skrivbordet", bara i fall att någon skulle låna min dator och "råka" klicka upp det.
Jag blundar en stund.
Öppnar ögonen.
Och ser.
Någon annan sitta där mittemot mig.
Istället för dig.
"Livets gång!"
Skriker någon.
"Fuck You!"
Tänker jag.
För jag Vägrar acceptera det.
Rubrik i Kubik
Om jag sätter min lycka i perspektiv till andras lycka, blir jag lyckligare då?
